GLAD LYCKLIG ÄNTLIGEN!

Jag är väldigt lycklig just nu! Jag har fått en "diagnos" efter sju år av provande, hormonsvängningar, smärta och osäkerhet! Jag har fått svar och blivit bekräftad att det jag har misstänkt är sant, att något är fel.
 
Sen jag fick min första mens så upplevde jag extrem mensvärk, så pass illa att jag svimmade, spydde och inte kunde lämna sängen. Det var så illa ibland att jag inte kunde gå till jobbet eller skolan på grund av det. Jag och mamma gick till läkaren och han sa till mig att ta ipren. Jag var extremt noga med att ta ipren så fort jag fick minsta aning om att smärtan var på gång men det hjälpte väldigt sällan. Jag hade alltid en värmepåse på magen och det hjälpte lite grann. Ska livet verkligen vara så här för mig? Jag sökte hjälp igen och blev skickad till en gynekolog och var så jävla rädd! Var en riktigt late bloomer och var så inte redo för att visa mitt underliv för en främmande människa, så efter det blev jag skickad till UMO. Där fick jag p-piller som skulle hjälpa mig, vilket dom gjorde! Men med det fick jag höra av anhöriga att det var risk för blodpropp, att hormoner var farliga och jag gick runt och var nervös över något som faktiskt hjälpte. Så efter flera år av att prova olika preventinmedel med olika versioner av hormoner var det alltid p-pillret som funkade bäst. Men det var ett problem, jag var tvungen att ta ett piller varje dag för det här. Jag kände att mitt liv forfarande kretsade kring min mens. Sen när jag började dejta, fick jag tänka på preventinmedel som skydd också. Jag sa till barnmorskan på Umo att jag inte är jättebra på att komma ihåg att ta mina piller och vi kom fram till att jag ska ha en hormonspiral som jag kan ha i fem år. Perfekt! Tänkte jag, jag kan gå runt och slippa tänka på  min mensvärk i fem hela år! Inga fler piller för mig. Men såklart, så funkade det inte så bra. Efter att ha haft spiralen i ett år, fortfarande med mensvärk (dock inte alls lika illa) och med andra jobbiga biverkningar fick jag upp modet igen att ta tag i det här en gång för alla.
 
 Jag har under sju år varit väldigt säker på att jag har endometrios, jag har varit på flera undersökningar med löftet om att det var just det de letade efter. När undersökningen var klar frågade jag, "ok, så har jag endometrios?" och svaret var "jaha, det kan man ändå inte se såhär men allt ser bra ut". Och så blev jag hemskickad igen utan svar. 
 
MEN! Den här gången, som 22 åring med mer självförtroende och erfarenhet var jag bestämd för att inte ge upp, inte låta dom skicka hem mig utan svar. Så jag bokade tid direkt hos en gynekolog, träffade honom, berättade om mina tidiga symptomer, berättade vad jag har fått för undersökningar, vilka svar jag har fått av olika läkare och han satt där helt förbluffad. 
 
Han sa att det jag har heter primär dysmenorré (extrem mensvärk) och att jag bara kan behandlas med p-piller eller p-ring då det är dom hormonerna min kropp behöver för att slippa smärtan. Så jag tänkte "ugh inte jävla p-piller igen". Men har fått p-ring nu, byter var tredje vecka. Jag är skitnöjd! Mest av allt är jag så glad över att ÄNTLIGEN blivit hörd och bekräftad. Jag tror att många kvinnor kan relatera till att inte bli tagna på allvar när det gäller liknande besvär och mitt tips är bara att fortsätt kämpa, lita på din instinkt och ta ingen skit. Du förtjänar att få svar och hjälp. 
 
Kan inte rå för att ändå vara lite ledsen över att det tog sju år för det här. Min stackars kropp, och osäkra lilla Alice som bara gick med på allt utan att få något riktigt svar.
 
Men nu är det lycka! Och body loving bara!

Kommentera här: